| |
Sverige har under stora delar av 1900-talet varit ett invandrarland. Men om vi förflyttar oss nittio
eller hundra år tillbaka i tiden gick strömmen av människor inte till utan ifrån Sverige.
" I första hand var det fattigdomen och nöden här som gjorde att man beslöt sig för att utvandra" så säger Gunnar
Johansson, född 1897 i Kvarnstad, när jag sommaren 1980 frågar honom om anledningen
till att han 1916 lämnade föräldrarna och gården i
Kvarnstad för att söka sin utkomst i Amerika.
Ynglingens oro inför framtiden i Sverige var stor, det förstår man
då han tillägger: "Här var det så fattigt att folk for till Stockholm om vårarna för att söka arbete. Man fick under
ett par veckors tid sova under presenningar i huvudstaden. Jakten på arbete blev resultatlös, och man fick vända
tillbaks till Öland".
Under sådana förhållanden var det inte märkligt att Gunnar med föräldrarnas samtycke sökte sig till Amerika, där
flera halvsyskon och många bekanta redan fanns. Gunnar hade säkert en någorlunda klar bild av Amerika och vilka
möjligheter som fanns i det nya landet. Men trots detta innebar livet på den nya kontinenten en väldig omställning
på många sätt.
Än mer påtaglig var den förändring för de svenskar som under 1800-talet lämnade hemlandet.
Visserligen har människor alltid sökt sig till platser och länder där man tror, eller vet, att man ska kunna leva
under bättre villkor. Men den svenska Amerika emigrationen framstår ändock som något synnerligen märkligt och
revolutionerande.
Sammanlagt emigrerade under perioden 1850-1930 ungefär 1,5 milj. Svenskar.
Gamla familjeband bröts, och den sociala gemenskapen som livet i byn eller socken inneburit omgestaltades.
Människor, som tidigare endast vid fåtaliga tillfällen varit utanför hemsocken, sålde de få tillhörigheter man hade
för att kunna ha möjlighet att av någon utvandraragent köpa en Amerikabiljett.
Man gav sig iväg på en flera veckors många gånger vansklig sjöresa för att nå sina drömmars mål "Amerika".
Inte bara för dem som reste innebar utvandringen en omställning, även för de människor som stannade kvar i det gamla
landet tedde sig den framtida tillvaron annorlunda.
För de hemmavarande blev breven den enda kontakten med de
utflyttade barnen eller syskonen. Släktingar på andra sidan Atlanten informerades om händelser i fädernebygden, samtidigt lärde man hemma i byn genom breven känna orter och förhållanden på den nordamerikanska kontinenten. För många ölänningar kändes affärer, gator och gränder i Chicago, Rockford eller San Francisco mer bekanta än kvarteren i Borgholm. Begreppet hembygd utsträcktes till att även innefatta svenskbygderna i Amerika.
Läs mer om emigrationen:
Till slut, ja, emigranterna från källa blev många. Många klarade sig väldigt bra i det nya landet, för andra gick
det sämre. Många blev naturaliserade medborgare i Amerikanska Förenta Stater, andra blev ständigt främlingar,
plågade av den svåra hemlängtan.
Banden med fädernebygden och hemön bröts inte utan vidare. Andra åter beslöt
sig för att i likhet med många andra att fara till Amerika, men bara för en tidsbegränsad period. Man skulle tjäna
pengar, pengar som vid återkomst skulle användas till inköp av en gård eller ett hus.
Som Gunnar Johansson sade: "Det var ändå ett tvång där ute, man var inet sin egen, och det skulle inte varit så
roligt att ha det så hela livet."
|
 Hälften av 1880-talets
utvandrare från Källa reste med båtar som tillhörde tyska rediriet Norddeutscher Lloyd, eller Bremer-Linien
som den också kalldes. Från Kalmar nådde emigranterna Amerika via Lübeck och Bremen.
Författare: Yngve Turesson
Läs mer i boken Källa en sockenbeskrivning
|
