Handeln och hantverk betraktades länge i vårt land som speciella stadsangelägenheter, som var nödvändiga för en stads existens. Denna princip bestod alltifrån medeltiden fram till 1800-talet. Lagstiftningen riktades endast mot mellanhands-
handel, köpmännen i städerna gjorde trots detta beslut med bönderna om köp och försäljning.
Denna olovliga handel blev något mera laglig när allmogen 1789 erhölls tillåtelse att skicka sina produkter med grannar som företog stadsresor. Denna tillåtelse resulterade i många uppköpare som forslade böndernas produkter till staden.

År 1815 blev nästa etapp på vägen mot den fullständiga näringsfriheten. Då frigavs viktualie-
handeln, men fortfarande fick inga handelsbodar upprättas. Allmogehandeln var ända in emot slutet av 1800-talet till största delen byteshandel.

Ölänningarna hade kanske lättare än befolkningen inåt land att bli av med sina produkter p.g.a. tillgång till hamnar på östra och västra kusten.

En annan av försäljning i äldre tider var gårdfarihandeln. De s.k. knallarna var välkomna i bygderna, inte bara för de många åtråvärda varorna, utan också för att de förde med sig en fläkt från yttervärlden till den då ganska isolerade landsbygden.

Det dröjde ända fram till år 1846 innan det gamla näringstvånget avskaffades och det blev tillåtet med handelsbodar på landsbygden. Dessa fick dock inte vara belägna mindre än tre mil från närmsta stad. Denna bestämmelse slopades 1864.

Det dröjde dock innan salubodar började öppnas p.g.a det inte fanns några utbildade köpmän, men perioden mellan 1850- och 1860-talet ökade antalet kraftigt. Den egentliga lanthandeln omspänner således knappast mer än 125 år.

I källa etablerade sig de öppna handelsbodarna ganska sent på grund av sockenmännes ovilja mot dessa nymodigheter.

Läs mer om handelsbodarna i:

Familjen Fagerström framför affären i Vij år 1900.