En stor del av Ölands befolkning ryktes bort under pestens härjningar 1710-1711.
Men genom inflyttningar från fastlandet och på grund av en hög nativitet ökade befolkningens antal stadigt. På hundra år tredubblades folkmängden.

Öland var alltsedan 1569 förvandlat till en Kungligt jakt- och djurpark där skog, betesmark och alvarmark utgjorde en enda stor kronoallmänning med vildsvin och hjortar som förstörde de arrenderande böndernas grödor.
Så 1801 sker en förändring. Den hatade djurgårds-
inrättningen upphör, och 10-15 år senare fördelandes merparten av kronas utmark på de enskilda byalagen.
Obetydligt senare genomfördes också enskiften och laga skiften på Öland. Trots att byarna vid skiftena inte sprängdes, bönderna ville inte flytta ut på sina ägor bl.a. på grund av skogsbristen, kunde de många lotterna slås samman till större enheter. Hemmanens storlek ökade, och en viss nyodling kunde så småningom påbörjas. Det välstånd som härigenom kom bönderna till del befrämjade naturligtvis familjebildningen och en folkökning.

Samtidigt avverkades hänsynslöst de av kronan fordom ägda skogarna. De därefter värdelösa markområdena styckades till jordlotter som köptes av medellösa personer, vars rikedom, barnen, fyllde stugorna.

Att befolkningskurvan hela tiden pekade uppåt var ett problem. Skogarna hade skövlats, arbetstillfällena utanför jordbruket var få, och när det relativt blomstrande 1850-talet är slut blir överbefolkningen och fattigdomen besvärande. Det ensidiga näringslivet gjorde att den icke jordägande delen av befolkningen, den del som växte snabbast, led brist på sysselsättning och inkomst. För många blev det nödvändigt att söka sig bort från ön. Stockholm och andra städer på fastlandet, där tillfällighets- eller säsongsarbete erbjöds, blev tillflyktsorter för många ölänningar. En annan utväg för sjövant folk var, Bornholm, Köpenhamn, Hamburg och Lübeck.

Bland jordägare måste också nödåtgärder tillgripas. För att barnen skulle stanna hemma delades ägorna upp i mindre lotter. Hemmansklyvning tillämpades framförallt på norra Öland. Hemmansklyvningarna, arbetsvandringarna, den inrikes omflyttningen och inkomstmöjligheter genom sjöfart bidrog till att de officiella utvandringssiffrorna för Öland inte blir så höga under de svåra åren i slutet av 1860-talet och i början av 1870-talet, då i runda tal 100 000 svenskar under en femårsperiod utvandrade till Amerika. Detta trots att Öland drabbades synnerligen svårt. Missväxten omfattade allt: säd, rotfrukter, hö och foderväxter, och av Ölands 33 socknar fick 24 stycken under vintern 1868-69 ta nödhjälpslån.

Många Ölänningar teg, stannade och led men när fortsatta nedåtgående konjunkturen gjorde arbetstillfälle på fastlandet färre och när sjöfarten hunnit över sin blomstringstid på 1870-talet, blir Amerika under jordbrukskrisens år tillflykten.
Och så kom det att bli långt in på 1900-talet.

" År 1880 hade Öland öfver 38 000 invånare, år 1907 icke 29 000. För trängdes i Ölandsbyarna unga män med kraftiga armar om arbete och bröd, nu ser man, då färden går fram mellan bygatans ladugårdslängor, en gubbe eller gumma ger en sin vänliga nick, men så förunderligt sällan möter man någon fullvuxen ung man eller kvinna."

Citatet är hämtat från Emigrationsutredningen, och orden är Helge Nelsons. Fil.lic., sedermera proffesor, Helge Nelson tjänstgjorde under tiden 1906-1909 som lärare på Ölands folkhögskola, och hade fått i uppdrag att undersöka omfattningen av utvandringen från ön, samt att föreslå lämpliga åtgärder för att möjligt hejda strömmen av människor som lämnade ön till förmån av Amerika.

Öland hörde vid sekelskiftet till landets av emigrationen allra hårdast drabbade provinser. Helt klart var det utvandringen och inte inrikes omflyttning som förorsakade avfolkning på ön från 1880-talet. Totalt emigrerade från Öland drygt 18 000 personer. Folkmängden minskade 1880-1910 med 25% vilket innebar att ön 1930 hade ungefär samma invånarantal som man hade haft år 1825. Amerikafebern hade svept fram över ön som pesten gjort på 1700-talet.

Hälften av 1880-talets utvandrare från Källa reste med båtar som tillhörde tyska rediriet Norddeutscher Lloyd, eller Bremer-Linien som den också kalldes. Från Kalmar nådde emigranterna Amerika via Lübeck och Bremen.