Smedjan var en nödvändighet för befolkningen i en socken. Det var mycket smidesarbete som måste göras på böndernas vagnar och arbetsredskap. På de större gårdarna fanns det gårdssmedjor och på en del mindre gårdar kunde det finnas en enklare smedja för gårdens behov. Men det vanligaste var, att det fanns en sockensmedja eller bysmedja med en smed som var antagen av sockenstämman.

I Kvarnstad bodde en smed som hette Zakris Pärsson. Han var född 1733 och avled 1813. Året innan han avled anmälde han till sockenstämman en ynling från Persnäs som han ville anställa i smedjan efter att han lärt upp honom i smedyrket. Sockenmännen avslog dock denna begäran p.g.a att den sökande inte kunde uppvisa några prov i yrket.

Nu infinner sig en tid från 1813 till 1828 då det troligen inte fanns någon smed i Källa. På protokollen från sockenstämmorna under perioden går att läsa att sockenmännen var oense om både personerna som sökte samt deras stora familjer som kunde bli "en tunga" för församlingen, dvs. en börda.

Vid 1825 års sammanträde togs beslut om att bygga en smedja på allmänningen vid Långerumsgrind, men ännu år 1827 var inte smedjan byggd och socknen hade fortfarande behov av en smed.

Nu hade en smed, Johan Grön från Virbo, sökt platsen som smed. En hel vecka var Grön i präst-
gården för att vissa sin skicklighet.
Kyrkoherden ( Nils Magnus Eckerlund ) var mycket nöjd, men sockenmännen var inte ense. Kyrkoherden blev mycket arg och tyckte att smeden lurats att stanna en hel vecka och givit prov på sin skicklighet och nu blev han bedragen på arbetet.

Eftersom pastorn innehar det största hemmans-
bruket i socknen, förklarade pastorn, att han utan församlingens vidare tillfrågan och utan all förbindelse till ansvar, antager vilken smed han tjänligt finner. Den 9 mars 1828 fick smeden Jonas Grön tillstånd att flytta in i församlingen. Han måste dock själv bestå sig med hus beläget på en plan på sockenallmänningen på Wij alvar.

Smeden Per August Petersson född i Carlstorp i Oskarshamn kom till Källa 1874. Han efterlämnar ett synligt bevis på sin kunnighet i yrket. Han tillverkade gångjärnen till dörrarna i nya kyrkan och signerade dessa med sitt namn.

Karl Edvard Nyberg började smedyrket i slutet av 1800-talet. Hans bostad och smedja låg från början väster om Källagårdens område, men omkring 1900 flyttade han bostaden till Wij alvar. Den gamla smedjan står fortfarande kvar på denna plats och har lämnats som gåva till Källa hembygdsförening av Nybergs yngste son Elving.

Övriga smeder under senare tid var Johan Pettersson i Kvarnstad ( Sme-Johan ) och Karl Lindman, Källahamn, den sistnämnde var klensmed och gjorde en del lättare reparationer.

Men den nya tiden bröt in och den gamla smedjan blev omodern. Bilarnas antal ökade och moderna lantbruksmaskiner med allt mera invecklade konstruktioner började användas.

En som var medveten om, vad den nya tiden krävde, var och är Georg Johansson i Wij, född 1923. Han började så smått med reparationer i den gamla gårdssmedjan, som ännu finns kvar (byggd 1883). Georg insåg snart att det behövde en större verkstad och 1946 byggdes verkstaden i Wij. Det fanns visserligen bara en personbil och en lastbil i Källa på den tiden. Verkstaden fyllde och fyller fortfarande ett stort behov i Källa.

Georg Johansson överlät verkstaden 1976 efter 30 års engagerat arbete med att laga alls slags maskiner, han gjorde t.o.m. gengasaggregat till motorcyklar under kriget. Det blev hans två medhjälpare som övertog verkstaden. Då hade bilantalet ökat till 46 personbilar och två lastbilar.

Det fanns också en cykelverkstad i gamla mejeriet som drevs av Göte Andersson mellan 1955-1970.

Mer finns att läsa i boken "Källa en sockenbeskrivning", av Gösta Engdahl.

Georg Johanssons gamla gårdssmedja i Wij, uppförd 1883.

Georg Johansson och Stig Lundén i verkstaden i Wij.