Den öländska stenindustrin har uråldriga traditioner. Öns fornborgar anlades på järnåldern, och senare har kalkstenen fraktats från ön till platser såväl inom som utanför landets gränser. Från och med 1200-talet användes Ölandstenen vid kyrkbyggen i bl.a. Lübeck, Stralsund, Greifswald och Wismar. När de svenska 1600-talsslotten i Stockholm och Uppsala byggdes hämtades sten från Öland.

Det delvis karga och helt igenom genuint nordöländska Källalandskapet har bidragit med en stor del av detta byggnadsmaterial. Eftersom Källabons åker var torr och mager var stenbrytning och stenbearbetning en viktig näring och inkomstkälla.

Produkterna från de öländska brotten tillverkades på 1800-talet i sorter och storlekar som levde kvar från stormaktstidens omfattande leveranser.

Sten bröts under svett och möda i berghålan. Den forslades sedan till skurkvarnarna i närheten av gårdarna för bearbetning. Ofta körde kvinnorna hästen som i rundvandring drog stenen som slipade stenblocken till trapp- eller golvsten avsedd för försäljning i städerna.

1880-talets stenhantering i Källa var huvudsakligen baserad på tillverkning av trappsten. Råblocken forslades från berget eller skurkvarnen för 12 ½ öre foten till hamnen och den väntande skutorna för vidare transport till stenhuggerier i Stockholm.
De 10-14 skutor som fanns vid Källa hamn vid denna tid gick nästan uteslutande med denna öländska råvara till Stockholm.

Att vistas på sjön under långa tider av året för att få avsättning för den i socken brutna stenen var, och hade varit, många Källabors huvudsysselsättning. Handeln och sjöfarten bidrog starkt till att kontakter knöts med andra orter inom och utom landets gränser. Naturliga förbindelser mellan t.ex. norra Öland och Stockholm uppstod tidigt.

Stenarbetarna följde många gånger stenen till dess att den var på plats, stenhus uppfördes och gator stensattes. Huvudstaden blev på så sätt arbetsplats och vistelseort under årets varma årstid. När vintern närmade sig återvände ölänningen till Öland och vinterns vila.

När under 1850-talet människor från Källa började flytta till orter utanför Öland, är det framförallt Stockholm som drar församlingsborna till sig.
1851 flyttar fyra drängar till huvudstaden. Samma antal drängar har Stockholm som mål när de 1854, samtidigt som handelsbokhållare Höglander flyttar till Kalmar, lämnar Källa. Året därpå lämnar ytterliggare fem personer församlingen till förmån för Stockholm. 1858 antecknas 6 personer som utflyttande till Stockholm, och 1860 lämnar tolv drängar och pigor socknen för en framtid i huvudstaden.

Kyrkoherde Anders Gustaf Ringberg, som tillträdde sin tjänst i Källa 1850 då han närmast kom från Bäckebo, fick under sitt första decennium i socknen anledning att många gånger notera Stockholm i sina längder. I husförhörslängdens kolumn "Särskilte Anmärkningar" finns på flera ställen följande antecknat om församlingsbor:
"Frejdebetyg till Stockholm för att söka sjöfart"
"…Stockholm för att förskaffa sig sjömanstjenst."
"frejdebetyg till Stockholm för att skaffa pigtjenst."
"Till Stockholm för att söka arbete."
"I Stockholm utan arbete."

Havet och stenen som utgjorde förutsättningar för Källabornas inkomster vid sidan om jordbruket var också brickor i folkomflyttningens spel. De möjliggjorde arbetsvandring och emigration.

Hälften av 1880-talets utvandrare från Källa reste med båtar som tillhörde tyska rediriet Norddeutscher Lloyd, eller Bremer-Linien som den också kalldes. Från Kalmar nådde emigranterna Amerika via Lübeck och Bremen.